Min första egna storhäst. En gentleman född 1990. Jag köpte honom 2009, han var då 19 år och visste vad livet handlade om. Parino var brun och valack.
Jag var så trött på dressyren, ingenting funkade, det gick aldrig bra på tävling, jag var trött på att ha en bra känsla men få dåliga poäng.
Jag hade bestämt mig för att sadla om till hoppryttare. Hittade Parino på annons. Det visade sig att han hade gått fälttävlan och var bra på att hoppa och dressyra. Toppen, och att han passade mig var ju inte heller fel.
Jag tränade på och tyckte hoppningen var rolig, men kunde inte släppa dressyren. Tävlade både hoppning och dressyr med godkända resultat.

Vi låg i hård träning för att debutera regionalt och på långbana i dressyr då han får en senskada och blir borta i ett halv år. Tyvärr så rasade hela hästen under den vilan. Den fina Parino som jag byggt upp igen. Musklerna som han hade fått och så ridbar som han hade blivit. Hans kropp klarade inte av att bara vara, han blev halt på olika ställen på grund av sin ålder. Han hade behövts hållas igång hela tiden för att komma tillbaka. Tyvärr.
Idag betar han på de evigt gröna ängarna.